Diagnosticerad

05.08.2019 kl. 16:45

På eftermiddagen måndagen den första juli i år fick jag slutligen veta något som jag fick antydningar om redan tidigt under våren 2018, och som jag därför bara har anat sedan deß, men nu har jag alltså äntligen fått papper på det.

Jag var tvungen att vänta i nästan ett helt år på att bli undersökt. Även om den långa väntetiden har inneburit en del frustration tror jag att den var givande samtidigt eftersom den gav mig gott om tid att fundera igenom allting och förbereda mig på vad svaret än skulle komma att bli.

Jag har alltså asperger. Det är en mildare variant, och det är egentligen en ren slump att jag hamnade i en situation där det antyddes att jag kan ha det, men det är ändå något jag har och som jag alltid kommer att ha.

Det här är ju något man föds med så det är som om jag har fått veta att jag har en livslång följeslagare som har följt med mig sedan dag ett på detta lilla jordklot och denna följeslagare kommer följaktligen också att följa med mig livet ut. Somligt får ju sin förklaring i och med detta samtidigt som jag äntligen får en anledning att stå på mig och inte behöver lägga mig platt för vilka krav som helst.

 

Jag var inte helt förvånad när jag väl hade kommit förbi den första förvåningen. Jag var avvisande till en början eftersom jag inte tyckte att jag stämde in på någon av beskrivningarna eller på någon av de erfarenheter som personer med denna avvikelse har, men efter ett tag när de hade talat om för mig att avvikelsen ifråga kan ta sig många uttryck tyckte jag inte det kändes så konstigt att tänka att jag också skulle ha det. Jag tänkte att det ju skulle förklara min förmåga att fokusera, min lite egensinniga läggning som person och min nästan övermänskliga förmåga att lukta mig fram till dubbelmoral.

 

Jag har inte informerat familjen än. Jag hade tänkt göra det men sedan gjorde en viß … närstående person det mer eller mindre omöjligt så jag bestämde mig för att strunta i all allmän hövlighet och talar om det sedan när ett lämpligt tillfälle uppenbarar sig. Jag måste tala om det i något skede eftersom det är ärftligt, och det i sig gör att jag samtidigt är lite skadeglad för sådant här är inte uppskattat inom släkten. Det ska bli kul att se hur de hanterar detta pikanta lilla faktum.

***

Lite foton som jag tog förra veckan medan jag väntade på mitt tåg norrut på Böle station.

Affe af Skrifwklaada
Kommentarer (0)
Skriv siffran 5 med bokstäver:

Affe af Skrifwklaada här, en ganska vanlig avvikare. Bosatt i Åbo. Humorälskande och allmänt filosofiskt lagd. Amatörfotograf med stort intresse för historia. Jag har en viss förkärlek för typsnitt med seriffer men vägrar skriva annat än skrivstil/skönskrift/kalligrafi när jag har en penna i handen.

 

Till mina passioner hör (förutom språk) fotografering, skrivande och läsande. En simtur tar jag mig också gärna om jag hinner.

Bloggar jag läser med jämna och ojämna mellanrum:

 

Ankfiguren

Anne Hietanen

Banankokaren

Dagdrivare

Håkan

Lustmord

Sicket liv (Åsa)

Steph

Strofens funderingar

 

Gillade podcaster:

Sveriges Radio

Konflikt
Vetandets värld
Filosofiska rummet
P3 Dokumentär
 
YLE
Ted & Kaj
Tiedeykkönen
 
BBC
The Inquiry
The Why Factor

 

Andra
Astronomycast