Lite personligt

Publicerad 07.12.2017 kl. 11:34

Jag ska vara lite öppen och personlig idag. Min nuvarande, och förmodligen permanenta, situation påminde mig om något jag hade glömt och som jag hoppades att jag aldrig mer skulle behöva påminnas om.

 

När jag var liten, de gånger jag tänkte på att bli vuxen skrämdes jag av vuxenvärlden (det här hände alltså i den äldre delen av min barndom). Jag var skiträdd för att bli vuxen, i synnerhet när jag stod på gränsen till tonåren. Jag kunde ligga vaken i flera timmar på nätterna och bara grubbla på framtiden. Redan när jag var liten var jag ofta rädd för framtiden av olika anledningar. Det fanns alltid något som gnagde i bakhuvudet, om det inte var mina egna utsikter var det miljöförstöringen, eventuella astronomiska katastrofer som raderar ut allt liv och förstör allt. Det fanns alltid något som gav mig framtidsångest. Den framtidsångesten har förföljt mig sedan deß, ibland har den varit starkare och ibland har den varit svagare, men den har alltid funnits där.

 

Jag hade inte en barndom där pappa gick till jobbet på morgnarna. Min farsa blev arbetslös när den ekonomiska depreßionen slog till på 90-talet. Då var jag två eller tre år gammal. Han blev av med jobbet (det var någon form av industrijobb på ett stort finskt företag som fram till depreßionen på 90-talet hade närvaro i Jeppis) och han kom aldrig i arbete efter det. Jag såg på nära håll vad den sortens utanförskap gör med en människa. Nedbrytning är ett snällt ord att beskriva det med. Han blev gravt alkoholiserad och gled utanför.

Farsan försökte ett tag komma in igen och några korta perioder hade han något jobb, men han gled ur mer och mer och till sist stod han helt utanför, och ville inte ens försöka ta sig in mer. Han verkade vara helt nöjd med att kröka bort sitt liv. Han ville inte ens på torken när att detta erbjöds.

Även om det finns grundläggande skillnader, jag har åtminstone lärt mig att hålla mig borta från alkohol, mellan farsans situation och min finns det samtidigt en del skrämmande likheter. Jag verkar på något sätt ha ärvt hans arbetslöshet, med den skillnaden att jag knappt ens har varit inne och som det ser ut nu kommer jag aldrig att släppas in heller. Jag gör samma sak. Jag försöker ta mig in men släpps inte in av diverse nonsensanledningar. I am stalked by the curse, like my father before me. Att jag deßutom var dum nog att välja en totalt värdelös utbildning gör inte saken bättre.

Jag var skiträdd för vuxenvärlden när jag var liten och den rädslan har visat sig vara nog så motiverad. Det jag var så djävla rädd för har ju besannats också för mig.

***

En självis jag tog när vi höll på att tömma huset hösten 2011.
Affe af Skrifwklaada
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

Affe af Skrifwklaada här, en ganska vanlig avvikare. Åbo är den stad som ligger mitt hjärta närmast. Humorälskande och allmänt filosofiskt lagd studerande (nu på magisternivå) och amatörfotograf med stort intresse för historia, även om blicken är riktad framåt. Jag har en viss förkärlek för typsnitt med seriffer men vägrar skriva annat än skrivstil/skönskrift/kalligrafi när jag har en penna i handen, siktar på att bli översättare och är allmänt språkpassionerad.

 

Till mina passioner hör (förutom språk) fotografering, skrivande och läsande. En simtur tar jag mig också gärna om jag hinner.

Bloggar jag läser med jämna och ojämna mellanrum:

 

Ankfiguren

Anne Hietanen

Banankokaren

Dagdrivare

Håkan

Kerstin Kronvall

Lustmord

Sicket liv (Åsa)

 

Steph

Strofens funderingar