Bloggposter

Jag ger upp

Jag orkar inte mer. Det spelar ingen roll hur många ansökningar jag skickar. Det spelar ingen roll hur många intervjuer jag går på. Jag får aldrig annat än ett nej.

Så nu ger jag upp. Jag ger upp! Jag tänker inte ens försöka längre, jag får bara hälsoproblem av det. Jag är inte ens intreßerad av att delta i det här skitsamhället mer. Ni får klara er utan mig. Jag kommer att hålla mig vid liv ännu en tid och den tiden kommer jag enbart att njuta av att jag är en black om foten för er. Jag önskar att jag kunde vara en större black om foten för er men det lidande det innebär för mig personligen anser jag inte att ni skenheliga, patologiska djävla lögnare är värda.

Affe af Skrifwklaada
22.05.2018 kl. 11:18

Filosoferar vidare (ängslan)

Jag filosoferar vidare, främst för att jag har tid mellan ansökningarna och för att jag ändå inte har något att förlora på att säga vad jag tycker längre.

Folk brukar säga att jag säkert får ett jobb trots att jag flera gånger har lagt fram de fakta som talar för att min analys stämmer (dvs. att jag aldrig mer kommer att få ett jobb), de gånger jag ens får något som liknar ett svar är det bara i form av meningslösa, tomma floskler.

*

Jag slogs emellertid av en tanke: Tänk om alla floskler och allt verklighetsförnekande bara handlar om att de som uttalar dem försöker trösta sig själva, att de försöker lindra sin egen ängslan och ångest. Det behöver inte vara så långsökt som det låter.

Nepotismmarknaderna är som sagt inte ens säkra för dem som tagit sig in på dem medelst osanningar och kontakter längre, så när jag kommer och pratar om min rent matematiskt hopplösa situation förstår jag att det orsakar ängslan, rädsla och ångest hos dem jag berättar det för. De börjar förstås genast tänka att samma sak skulle kunna hända dem och då sätter de psykologiska försvarsmekanismerna in direkt. De måste genast hitta något halmstrå av hopp att klamra sig fast vid. De måste hitta något som utesluter möjligheten att samma sak skulle kunna hända dem.

Att vara arbetslös är ingen dans på rosor även om en viß bortskämd samlingspartistisk överklaßjänta med noll självinsikt inbillar sig något annat. De flesta vet det och vill inte behöva uppleva det.

Affe af Skrifwklaada
17.05.2018 kl. 12:15

Det här med att äga bil

Jag tangerade redan i det förra inlägget det här med att jag inte har en bil och vilka problem det skapar.

Jag har redan nu så många moment 22 att ta mig ur att jag helt enkelt har tappat räkningen. Ännu ett av dem är att jag inte äger en bil och inte har råd att äga en bil.

Så fort man ska så mycket som en kilometer utanför stadskärnan behöver man bil har jag fått erfara. Problemet är ju att jag inte har råd att ha någon bil eftersom jag inte har något jobb, och eftersom jag inte har något jobb har jag inte råd att ha någon bil. Å andra sidan har jag ändå inga förutsättningar för att underhålla en bil även om jag skulle ha en. Jag har varken kunskaper eller medel till det så den skulle snabbt bli en skrothög hur som helst.

Jag bor ju inne i Åbo stadskärna mer eller mindre, men här finns det inga jobb jag kan få eller har råd att ta emot.

**

Om jag försöker sammanfatta de viktigaste moment 22 jag befinner mig i blir de följande:

1. Arbetserfarenhet – jag har ingen arbetserfarenhet, vilket leder till att ingen anställer mig, och därför får jag ingen arbetserfarenhet.

2. Kontakter – jag känner inga nepotister och eftersom jag inte har något jobb har jag inte råd att springa på krogen och skapa kontakter, vilket betyder att jag inte har några bekantskaper att ta mig fram med, och det skulle vara svårt nog ändå med min introversion.

3. Bil – det som jag redogjorde för ovan.

4. Åldern – Jag fyller 30 snart och åldersdiskrimineringen börjar sätta in allt tidigare i åldrarna. Kombinerar man detta med de tidigare, i synnerhet punkt 1, så inser man ganska fort att hela min situation är rent logiskt, ja nästan matematiskt, omöjlig.

5. Utbildning – Jag är felutbildad, eller saknar utbildning, vilket man nu föredrar, så det finns ingen nepotismplats där jag har nytta av min universitetsexamen. Där är min utbildning tvärtom något som får dem att kasta min ansökan i papperskorgen direkt. Utelämnar jag den har jag bara ett hål på sju år i CV:n som definitivt gör mig till en paria.

Affe af Skrifwklaada
16.05.2018 kl. 20:42

Inne i maj

Vi gick in i maj och plötsligt blev det varmt. Det är så varmt att jag blir tvungen att ha fönstret öppet för att kunna vara inomhus. Jag bor emellertid på marknivå så att ha fönstret öppet gör ju att jag lite lämnar ut mig själv, ända tills jag kom på att jag kan ju kan sätta gardinerna före så ingen ser in.

***

Det är totalt onödigt att söka jobb utanför centrum har jag upptäckt. Alla arbetsplatser utanför centrum kräver att man har egen bil, men i centrum finns det inga jobb jag kan få. Ännu ett moment 22 ovanpå alla andra.

Affe af Skrifwklaada
10.05.2018 kl. 20:07

Språkpolisen (lämnar)

(Spontant utfyllnadsinlägg!) Jag börjar allt oftare stöta på tillfällen då folk använder verbet lämna på samma sätt som engelskans leave, dvs. i betydelsen att avlägsna sig, och det irriterar mig något otroligt.

Största skillnaden mellan leave och lämna är att lämna inte kan användas intransitivt:

*Vi pratade efter att han/hon lämnade

Lämna och leave är inte 100-procentiga ekvivalenter. Lämna ska aldrig användas intransitivt, dvs. det ska alltid ha ett objekt efter sig. De lämnade huset/staden/landet/platsen, vad som helst, men ett objekt ska följa. jfr. Budet lämnade paketet på uppfarten

Affe af Skrifwklaada
29.04.2018 kl. 11:40

Tänk om ...

Under veckoslutet offentliggjordes det att radion söker sommarpratare bland lyßnarna. Jag har egentligen aldrig drömt om att hålla något eget, jag skulle förmodligen svara nej om jag blev tillfrågad, men jag började för skojs skull fundera på hurdant ett eventuellt sommarprat skulle bli om jag gjorde det. Jag insåg direkt att ingen radiokanal någonsin skulle gå med på att sända det om jag verkligen fick göra det som jag vill.

Det skulle inte bli något feelgood-program. Det skulle absolut inte vara ännu ett i raden av pretentiösa ”titta vilket bra liv jag har”-, ”titta vad jag har varit med om”- eller ”titta så bra det har gått för mig trots att det började dåligt”-prat.

Det skulle handla om att livet inte är någon djäkla Disneyfilm med ett lyckligt slut. Det skulle handla om dem som det aldrig gick bra för, dem som det slutade illa för. De som inte kom upp ur gropen utan slutade som de hemlösa alkisarna på parkbänken. De vars liv började illa, aldrig blev bättre och slutade med en för tidig död till följd av drogmißbruk eller andra orsaker. Lyßnaren skulle inte lämnas med någon känsla av hopp eller tillförsikt.

 

Detta skulle så klart aldrig tillåtas och jag kan förvißo förstå varför. Folk med välordnade liv vill inte veta av en taskig verklighet.

Affe af Skrifwklaada
16.04.2018 kl. 11:20

Sju år mot tre månader

Det är anmärkningsvärt hur saker och ting kan hinna skifta på ett år. För ett år sedan såg livet så lovande ut. Jag hade för första gången på flera år ett sommarjobb. För en gångs skull var det också ett sommarjobb som jag faktiskt såg framemot, ett jobb i den bransch jag har utbildat mig för, och det tillät mig att se någonting annat än det jag alltid hade sett fram till deß. Jag dristade mig till och med till att inbilla mig att jag faktiskt har en framtid.

Sju års studier mot tre månaders jobb. Vißt låter det som en riktigt bra bytesaffär.

Affe af Skrifwklaada
08.04.2018 kl. 17:20

Något muntrare

Jag var ju lite dyster i förra inlägget och så nu ska jag ta upp något muntrare. Jag har länge funderat på att pröva på att använda champinjoner i min kycklingsås och nu gjorde jag till slut slag i saken. Det smakade ganska okej. Jag kommer förmodligen att använda champinjoner fler gånger.

***

Jag väntar på ett viktigt besked men inte ens den myndighet som är inblandad verkar veta någonting. Det verkar inte särskilt profeßionellt skött.

Affe af Skrifwklaada
05.04.2018 kl. 17:55

Svaret skyldiga

Okej. Nu är jag på riktigt trött på allt. Alla ni naiva idioter (ja, jag vet, det är en väldigt elak benämning men jag bryr mig inte om att vara snäll längre) därute som älskar att helt aningslöst slänga kring er tomma, meningslösa floskler av vilka de populäraste är ”det vänder snart” och ”ge inte upp”. Det här inlägget är särskilt riktat till er.

Jag har sökt ett antal översättarjobb och fått nej överallt och de gånger jag alls får en motivering är det alltid samma djävla motivering. Det är den där saaaatans arbetserfarenheten som de tar till varenda djävla gång. Eftersom jag inte har arbetserfarenhet kommer jag inte att få något jobb och kan därigenom inte samla arbetserfarenhet. Jag kommer alltså inte ens att kunna få jobb inom den bransch jag är utbildad för, vilket betyder att mina högskoleexamina och alla år jag slösade bort på att avlägga dem verkligen är bortkastade. (Nej, jag tänker inte börja frilansa. Det vore ekonomiskt självmord. Jag är ingen företagare.) Privata sektorn har inga översättarjobb.

Det krävs att man är överutbildad för alla jobb numera, och naturligtvis att man har rätt utbildning, och att man har en arbetserfarenhet som det knappt ens är teoretiskt möjligt att ha. Så inom privata sektorn har jag ingen relevant utbildning, relevant arbetserfarenhet eller kontakter. Inom offentliga sektorn har jag ingen relevant utbildning, relevant arbetserfarenhet eller kontakter. Om vi bortser från det lilla faktum att jag är extremt introvert har jag inte råd att gå på krogen och skaffa kontakter. Jag har mindre än 200 euro i månaden när hyran är betald, och deßa pengar ska räcka till ALLT.

Jag har varken stödmånader eller energi till att slutföra en ny lång utbildning. Jag skulle ändå vara 33–35 när jag är klar, med precis lika lite arbetserfarenhet som jag har nu, så åldersdiskrimineringen skulle göra nepotismmarknaden lika otillgänglig för mig som den är nu och den nya utbildningen skulle inte ge mig någon konkurrensfördel.

Jag har skickat förfrågningar om möjligheter till arbetsprövning, jag har inte ens fått något svar. Jag har också fått förslaget att flytta till Hesa för att möjligheterna enligt påstående skulle vara större där. Hur fasen skulle jag, förutsatt att jag verkligen hade möjlighet att flytta både ekonomiskt och praktiskt, med mina förutsättningar få en lön jag kan leva på i Hesa?

Jag kommer aldrig mer att få ett jobb. Jag har inte ens i teorin en möjlighet att skapa mig en ekonomisk framtid längre. Jag kommer att gå i personlig konkurs och det jag äger kommer att tas ifrån mig. Det kommer inga goda nyheter längre. Vartenda kuvert som dimper ner genom brevinkastet är numera ännu en dålig nyhet ovanpå alla andra.

 

Så ni som tydligen vet så ***** bra. Den här vändningen ni hela tiden pratar om. När kommer den? Vad har jag för anledning att inte ge upp med tanke på de förutsättningar och omständigheter som jag redogjort för ovan?

Ni är mig svaret skyldiga.

(Jag tvivlar på att jag får någon kommentar eller något svar men kommentarer som ”ge inte upp” eller ”det vänder” skrivna i syfte att enbart trolla kommer att tas bort.)

Affe af Skrifwklaada
02.04.2018 kl. 09:25

Glad pest!

En liten hälsning så här pestdagen till ära.

Det här är det närmaste pestfirande jag tänker komma. Jag firar inga högtider längre.
Affe af Skrifwklaada
01.04.2018 kl. 10:30

Affe af Skrifwklaada här, en ganska vanlig avvikare. Bosatt i Åbo, staden som en gång låg mitt hjärta närmast. Humorälskande och allmänt filosofiskt lagd. Amatörfotograf med stort intresse för historia. Jag har en viss förkärlek för typsnitt med seriffer men vägrar skriva annat än skrivstil/skönskrift/kalligrafi när jag har en penna i handen.

 

Till mina passioner hör (förutom språk) fotografering, skrivande och läsande. En simtur tar jag mig också gärna om jag hinner.

Bloggar jag läser med jämna och ojämna mellanrum:

 

Ankfiguren

Anne Hietanen

Banankokaren

Dagdrivare

Håkan

Lustmord

Sicket liv (Åsa)

Steph

Strofens funderingar

 

Gillade podcaster:

Sveriges Radio

Konflikt
Vetandets värld
Filosofiska rummet
P3 Dokumentär
 
YLE
Ted & Kaj
Tiedeykkönen
 
BBC
The Inquiry
The Why Factor

 

Andra
Astronomycast