Bloggposter

Tänk om ...

Under veckoslutet offentliggjordes det att radion söker sommarpratare bland lyßnarna. Jag har egentligen aldrig drömt om att hålla något eget, jag skulle förmodligen svara nej om jag blev tillfrågad, men jag började för skojs skull fundera på hurdant ett eventuellt sommarprat skulle bli om jag gjorde det. Jag insåg direkt att ingen radiokanal någonsin skulle gå med på att sända det om jag verkligen fick göra det som jag vill.

Det skulle inte bli något feelgood-program. Det skulle absolut inte vara ännu ett i raden av pretentiösa ”titta vilket bra liv jag har”-, ”titta vad jag har varit med om”- eller ”titta så bra det har gått för mig trots att det började dåligt”-prat.

Det skulle handla om att livet inte är någon djäkla Disneyfilm med ett lyckligt slut. Det skulle handla om dem som det aldrig gick bra för, dem som det slutade illa för. De som inte kom upp ur gropen utan slutade som de hemlösa alkisarna på parkbänken. De vars liv började illa, aldrig blev bättre och slutade med en för tidig död till följd av drogmißbruk eller andra orsaker. Lyßnaren skulle inte lämnas med någon känsla av hopp eller tillförsikt.

 

Detta skulle så klart aldrig tillåtas och jag kan förvißo förstå varför. Folk med välordnade liv vill inte veta av en taskig verklighet.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 16.04.2018 kl. 11:20

Sju år mot tre månader

Det är anmärkningsvärt hur saker och ting kan hinna skifta på ett år. För ett år sedan såg livet så lovande ut. Jag hade för första gången på flera år ett sommarjobb. För en gångs skull var det också ett sommarjobb som jag faktiskt såg framemot, ett jobb i den bransch jag har utbildat mig för, och det tillät mig att se någonting annat än det jag alltid hade sett fram till deß. Jag dristade mig till och med till att inbilla mig att jag faktiskt har en framtid.

Sju års studier mot tre månaders jobb. Vißt låter det som en riktigt bra bytesaffär.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 08.04.2018 kl. 17:20

Något muntrare

Jag var ju lite dyster i förra inlägget och så nu ska jag ta upp något muntrare. Jag har länge funderat på att pröva på att använda champinjoner i min kycklingsås och nu gjorde jag till slut slag i saken. Det smakade ganska okej. Jag kommer förmodligen att använda champinjoner fler gånger.

***

Jag väntar på ett viktigt besked men inte ens den myndighet som är inblandad verkar veta någonting. Det verkar inte särskilt profeßionellt skött.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 05.04.2018 kl. 17:55

Svaret skyldiga

Okej. Nu är jag på riktigt trött på allt. Alla ni naiva idioter (ja, jag vet, det är en väldigt elak benämning men jag bryr mig inte om att vara snäll längre) därute som älskar att helt aningslöst slänga kring er tomma, meningslösa floskler av vilka de populäraste är ”det vänder snart” och ”ge inte upp”. Det här inlägget är särskilt riktat till er.

Jag har sökt ett antal översättarjobb och fått nej överallt och de gånger jag alls får en motivering är det alltid samma djävla motivering. Det är den där saaaatans arbetserfarenheten som de tar till varenda djävla gång. Eftersom jag inte har arbetserfarenhet kommer jag inte att få något jobb och kan därigenom inte samla arbetserfarenhet. Jag kommer alltså inte ens att kunna få jobb inom den bransch jag är utbildad för, vilket betyder att mina högskoleexamina och alla år jag slösade bort på att avlägga dem verkligen är bortkastade. (Nej, jag tänker inte börja frilansa. Det vore ekonomiskt självmord. Jag är ingen företagare.) Privata sektorn har inga översättarjobb.

Det krävs att man är överutbildad för alla jobb numera, och naturligtvis att man har rätt utbildning, och att man har en arbetserfarenhet som det knappt ens är teoretiskt möjligt att ha. Så inom privata sektorn har jag ingen relevant utbildning, relevant arbetserfarenhet eller kontakter. Inom offentliga sektorn har jag ingen relevant utbildning, relevant arbetserfarenhet eller kontakter. Om vi bortser från det lilla faktum att jag är extremt introvert har jag inte råd att gå på krogen och skaffa kontakter. Jag har mindre än 200 euro i månaden när hyran är betald, och deßa pengar ska räcka till ALLT.

Jag har varken stödmånader eller energi till att slutföra en ny lång utbildning. Jag skulle ändå vara 33–35 när jag är klar, med precis lika lite arbetserfarenhet som jag har nu, så åldersdiskrimineringen skulle göra nepotismmarknaden lika otillgänglig för mig som den är nu och den nya utbildningen skulle inte ge mig någon konkurrensfördel.

Jag har skickat förfrågningar om möjligheter till arbetsprövning, jag har inte ens fått något svar. Jag har också fått förslaget att flytta till Hesa för att möjligheterna enligt påstående skulle vara större där. Hur fasen skulle jag, förutsatt att jag verkligen hade möjlighet att flytta både ekonomiskt och praktiskt, med mina förutsättningar få en lön jag kan leva på i Hesa?

Jag kommer aldrig mer att få ett jobb. Jag har inte ens i teorin en möjlighet att skapa mig en ekonomisk framtid längre. Jag kommer att gå i personlig konkurs och det jag äger kommer att tas ifrån mig. Det kommer inga goda nyheter längre. Vartenda kuvert som dimper ner genom brevinkastet är numera ännu en dålig nyhet ovanpå alla andra.

 

Så ni som tydligen vet så ***** bra. Den här vändningen ni hela tiden pratar om. När kommer den? Vad har jag för anledning att inte ge upp med tanke på de förutsättningar och omständigheter som jag redogjort för ovan?

Ni är mig svaret skyldiga.

(Jag tvivlar på att jag får någon kommentar eller något svar men kommentarer som ”ge inte upp” eller ”det vänder” skrivna i syfte att enbart trolla kommer att tas bort.)

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 02.04.2018 kl. 09:25

Glad pest!

En liten hälsning så här pestdagen till ära.

Det här är det närmaste pestfirande jag tänker komma. Jag firar inga högtider längre.
Affe af Skrifwklaada
Publicerad 01.04.2018 kl. 10:30

Trött på människor

Jag brukar säga att jag är trött på människor och jag står för det fortfarande. Människor är helt omöjliga att prata med för de är helt oemottagliga för saker som går emot deras åsikter och uppfattningar. De slår ifrån sig direkt.

Det är totalt meningslöst att säga något om verkligheten som den är för folk avfärdar det direkt om det innebär att de skulle bli tvungna att erkänna för sig själva att livet inte är någon djävla Disneyfilm med regnbågar och rosa enhörningar. Då föredrar de att gå med skygglapparna på.

Det riktigt ironiska är att folk, samtidigt som de gör sig själva omöjliga att prata med, tror att allt löser sig genom att man låter munlädret fladdra.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 27.03.2018 kl. 09:52

Ännu mera ironi

Ironin bara fortsätter. Det här är om möjligt ännu ironiskare än sist. (Jag fick förresten ett svar från dem, nekande så klart.)

Jag hade glömt att kolla mitt gamla abo.fi-konto ett tag så jag loggade in där idag för att kolla om det hade dumpit in något intreßant e-postmeddelande, vilket det faktiskt hade gjort. Jag såg ett meddelande där det redan i rubriken stod att YLE söker en översättare så jag klickade fram meddelandet direkt. Där fanns det en länk till ansökningsblanketten, som så klart var stängd. Ansökningstiden hade gått ut.

Ännu en gång går ett jobb jag är utbildad för mig förbi. Nu är livet bara ren sadism.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 21.03.2018 kl. 13:30

Vilken vecka!

”Fy skråen en sån da’ de har var’t, hela veckan”. Förra veckan började med att jag gick till stadssjukhuset för att få mitt blodtryck mätt. Det är ingen fara med det fick jag veta. Dagen efter gick jag tillbaka dit för att ta ett blodprov med alla otrevligheter det innebär för mig personligen. I fredags fick jag veta vad de hade hittat i proverna. De sade att jag är i riskzonen för typ 2-diabetes. Fu-cking wonderful! Där ryker det sista som gjorde det här skitlivet värt att stå ut med.

***

Det jag skrev om ovan skedde parallellt med att jag försökte få ihop alla dokument jag behöver för att söka ett översättarjobb jag hade blivit tipsad om. De skulle ha alla möjliga intyg, intyg som jag lyckligtvis har men enbart i pappersform. Mitt kandidatbetyg och mitt arbetsintyg från i somras var lätta. Jag behövde skanna in dem och jag fick låna en skanner.

Mitt magisterbetyg från VU blev det stora problemet. Jag hittade det inte här hos mig så jag gißade att det låg hemma hos morsan för att jag helt enkelt hade glömt bort att packa ner det inför flytten. Morsan postade det på onsdag förrförra veckan, och jag har inte hört något från posten ännu heller. I mitten av förra veckan började jag bli smått tokig av väntan och kontaktade posten, bara för att enbart få en total vägran att hjälpa eller ta något ansvar till svar. I torsdags skickade jag in min ansökan utan magisterbetyg i alla fall, ansökningstiden gick ut i fredags.

Idag ringde de mig i alla fall och ville ha mig på intervju, och den kommer att äga rum den här veckan, men de ville också ha mitt magisterbetyg och lyckligtvis var universitetet tillmötesgående och skickade mig ett elektroniskt exemplar av ett utdrag ur mitt studieregister och ett examensintyg och jag kunde skicka det vidare till dem som jag ska på intervju till. Jag blir förmodligen tvungen att beställa ett nytt betyg från universitetet i alla fall men nu är det inte så bråttom.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 20.03.2018 kl. 18:00

Jaha

Jag tror det börjar bli dags att acceptera att även det här jobbet kommer att gå mig förbi nu.

Posten har förmodligen slarvat bort mig magisterbetyg vilket betyder att jag inte kommer att få ett nytt förrän långt efter att ansökningstiden till det där jobbet har gått ut. (Så klart skulle morsan låta sig övertalas till att skicka det till någon av postens djävla lådor. Vi vet ju alla hur det systemet fungerar.)

Det mest ironiska är att det här ju är ett jobb jag faktiskt är utbildad för, och så klart ska det dyka upp ett så här löjligt hinder. Det är ironiskt att det fan alltid är så här det går. Det är alltid någon liten skitdetalj som kommer ivägen. Men, ”ge inte upp”, som alla naividioter brukar slänga ur sig.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 14.03.2018 kl. 13:05

En oroväckande likhet

Jag skrev ett blogginlägg för ett tag sedan om lite tankar i anslutning till farsans situation jag hade när jag var liten.

Jag upptäckte ännu en oroväckande likhet mellan mig och farsan. Farsan var i samma ålder som jag är nu då han blev slutgiltigt arbetslös. Han föll slutgiltigt utanför när han var i den ålder jag är i nu. Jag har tidigare märkt att historien går i cirklar, och det här bidrar bara till att göra mig ännu mer övertygad.

Affe af Skrifwklaada
Publicerad 12.03.2018 kl. 18:11

Affe af Skrifwklaada här, en ganska vanlig avvikare. Åbo är den stad som ligger mitt hjärta närmast. Humorälskande och allmänt filosofiskt lagd. Amatörfotograf med stort intresse för historia. Jag har en viss förkärlek för typsnitt med seriffer men vägrar skriva annat än skrivstil/skönskrift/kalligrafi när jag har en penna i handen.

 

Till mina passioner hör (förutom språk) fotografering, skrivande och läsande. En simtur tar jag mig också gärna om jag hinner.

Bloggar jag läser med jämna och ojämna mellanrum:

 

Ankfiguren

Anne Hietanen

Banankokaren

Dagdrivare

Håkan

Lustmord

Sicket liv (Åsa)

Steph

Strofens funderingar

 

Gillade podcaster:

Sveriges Radio

Konflikt
Vetandets värld
Filosofiska rummet
P3 Dokumentär
 
YLE
Ted & Kaj
Tiedeykkönen
 
BBC
The Inquiry
The Why Factor

 

Andra
Astronomycast